Avundsjuka

Har haft ett av mina mest informativa samtal med mamma någonsin precis.

jag förklarade mina mål, det jag tänkte, det jag önskade och mina rädslor.

fick svar på allt, vilket skrämde mig. Har alltid sett mamma som en oförstående person, men i själva verket var hon oförstådd. Hon lever med saker som ingen av oss bör leva med.


Fick som jag ville med villkor, villkoret var acceptabelt, att jag skulle leva mitt liv så som jag ville utan att låta andra påverka det.

jag är dock avundsjuk på er som kan leva det sättet. avundsjuk på att ni kan göra beslut, avundsjuk på att ni inte känner ett tvång, en röst inom er som skriker håll käften till dem egna tankarna.

mamma bad mig att skrika håll käften till den rösten, men det är som att be en tjock person sluta äta.

jag ska försöka, jag ska bättra mig, men... kommer ni verkligen gilla mig då? om jag blir ego?
lite ego är ju bra för en men för mycket och man blir en bitter person.

jag har blivit kallad bitter många gånger dock, jag är väldigt hatisk och nedstämd kanske... men jag hatar aldrig er, jag hatar aldrig er oavsett vad ni gör... om jag ger det intrycket så kan jag väl inte göra mer än att ursäkta och hoppas på att jag ändrar på mig.
men då hamnar jag igen i den situationen att jag gör saker för andras skull

Danny kanske är en person som gör saker för andra, och därifrån får sin energi.


Förtjäna. Det har varit ett ord som ekat i min skalle idag. jag har många gånger blivit erbjuden saker som jag ansett mig inte förtjäna och därav tackat nej, vilket jag såklart ångrar nu i efterhand. Men vem bestämmer egentligen vad vem förtjänar?

Vem ger sig själv rätten att säga "du förtjänar det" eller "du förtjänar det inte"

jag själv ska dock inte kasta sten i glashus (ang de uttrycket... verkar logiskt om du är inlåst i ett glashus och har bara en sten... klart man kastar den)

jag har många gånger i mitt "angry mode" skrikit saker, sagt saker, skrivit saker och hoppats på saker jag ångrar, saker jag gjort bara för att jag är arg och hoppas på förintelse.

Dedära, om ni känner er träffade... jag kan inte ursäkta det, för det är inte tillräckligt.